Strukturerar också upp min analys enligt triangelmodellen, känns enklast så.
Hur är det gjort?
Med en väldigt stilren layout. Ämnet är allvarsamt och lätt betungande, vilket jag tror att man försöker balansera genom att hålla själva designen mycket neutral och, som vi konstaterade under redovisningen, närmast militärisk. Det finns bilder och filmer; filmerna är så klart väldigt essentiella för sidan eftersom projektets unika approach är att de har intervjuat ett knippe synnerligen obekväma och livs levande talibaner. Informationsfilmerna har ett gemensamt intro som binder samman dem till en serie.
Sidan har en tidslinje som känns väldigt relevant, den sträcker sig från 1994 till 2008. Noterbart är att nästan samtliga utmärkande händelser har placerats innan 9/11, varför man leds att tro att det viktiga är att förklara hur saker och ting kunde gå så fruktansvärt snett. Man vill helt enkelt ge en, om möjligt, förklarande bakgrund.
Mannen bakom projektet heter Graeme Smith, och om man klickar på hans lilla bildbyline så berättar han om sitt idoga arbete.
Om man vill kommentera eller höra av sig till personerna bakom projektet så kan man klicka på "Feedback"-knappen. Då öppnas automatiskt Outlook med ett adresserat e-brev.
Vad är målet och syftet?
Sidans syfte är nog att erbjuda ett slags fördjupning i ämnet. Vi ser talibanerna som groteska, ondskefulla monster som lever i grottor, men det finns förstås en mer nyanserad bild och en bakgrundshistoria. Den vill "Talking To The Taliban"-projektet berätta. Det tycker jag tydliggörs genom tidslinjen och, självklart, det faktum att de har intervjuat åtskilliga talibaner.
Det är väldigt seriös journalistik på det sättet.
Vad ska förmedlas?
Jag tror att själva huvudsyftet är att resa frågor hos den som besöker webbsidan. Att man försöker rycka loss besökaren ur det böljande västvärldshatet mot talibaner och kanske plantera ett litet tankefrö som säger "fan, det finns kanske fler sätt att se på det här". Varför agerar de som de gör? Och hur agerar de egentligen?
För att bena ut detta tar sidan hjälp av olika sorters statistik och information som kan kopplas till talibanrörelsen. Det finns grafer som skänker kunskap om allt från opiumplantage över självmordsattentat till de farligaste områdena i Afghanistan.
Vem är mottagaren?
Tja, samhällsintresserade läsare? Det är ganska uppenbart att sidan riktar sig till västlänningar. Det är väl vi som kan tänkas ha fått en något snedvriden bild av situationen. Eller åtminstone en väldigt fördomsfull och fördömande bild av den.
Innehållet är som konstaterat väldigt journalistiskt och har en skarp nyhetsprägel. Man bör sannolikt vara hyfsat vuxen och intresserad för att verkligen kunna ta till sig av det.
Personliga reflektioner
De skriftliga analyserna blir väldigt samstämmiga, men jag antar att det måste bli så när man har suttit och bakat ihop sina åsikter till en redovisning. Jag måste nämligen också nämna det lätt nonchalanta och fåniga i att Graeme Smith stryker runt i ökenmiljöer med ett dammigt puffskydd och försöker verka särskilt medkännande. Det blir lite välbärgad-amerikan-på-safari-känsla över det hela, även om han är kanadensare och alldeles säkert en väldigt kompetent och respekterad journalist. Pajigt, är nog ordet.
Överlag är jag hur som helst positiv till sidan. Jag tycker att ämnet är viktigt och kreativt. Jag har i alla fall inte stött på någon liknande informationsbas (även om jag väl inte direkt ska påstå att jag har sökt med karta och kompass efter liknande information). Sidan fyller sin funktion och hänger ihop på ett bra sätt; den är lättnavigerad och sätter information i fokus.
Tidslinjen är bra, videointervjuerna med talibanerna är förstås oumbärliga, arbetet känns över huvud taget ganska gediget. Minus dock för den undersida som inte fungerar och smutsar ner ett i övrigt relativt oklanderligt hantverk.
